OBS!
Klockan i bloggen är går i svensk tid så lägg till en timme för att få riktiga tiden.

Jag vill inte...men...

Jag hatar att medge det men jag tror att jag är lite rädd för henne. Även om jag inte borde vara det så är jag det.

Jag vet inte vart detta kommer leda och det skrämmer livet ur mig. Jag vill verkligen inte förlora henne helt, men det känns som om jag kanske kommer att göra det. Jag vill inte det, men jag kan inte slåss hur länge som helst utan någon som helst gensvar från hennes sida.

Tillslut måste jag bara ge upp.

I'm working on myself.

Ibland lyckas jag med att skriva bra inlägg med en mening. Ett bra inlägg som inte bara är en massa ord satta efter varandra för att skapa någonslags meningar, utan en verklig point.

Som när jag skrev det här inlägget i gamla bloggen. Det är enligt mig ett otroligt bra inlägg. Definitivt ett väldigt personligt inlägg eftersom jag pratar om mig själv och hur jag mådde då på den tiden. Jag kan fortfarande säga att jag känner likadant nu som jag gjorde då, men inte på samma sätt ändå.

"Jag känner mig som ett söndrigt/ofärdigt pussel. Alla delar ligger omkring strödda i ett rum och ingen orkar stiga in för att göra klart. Alla har redan gett upp hoppet. Ett 10 000 bitars pussel som ingen orkar med. Dörren är stängd för att de inte skall behöva se på det längre.

Out of sight, out of mind."

 


Jag kan inte säga annat än att där slog jag huvudet på spiken om man kan säga så. Det där skrev jag 7 December 2007. Det är snart ett helt år sen. Såklart att det har hänt en massa sen dess, både bra och dåligt. Men en del av den där känslan finns kvar fortfarande.
Det är inte lätt att släppa.

Men jag jobbar på det. Det gör jag.

Gratissidor gör mig galen!

Sidor som Gratisgen och liknande gör mig lite galen. Mest då pågrund av det att jag INTE KAN bli medlem på alla fina sidor som ger en massa gratis saker.

Pågrund av det att jag bor i Finland.
Om vi nu tar Gratisgen som exempel så står det såhär i medlemsvillkorna:

"För att skapa ett konto måste du vara bosatt i Sverige, Danmark eller Norge och vara minst 18år."

Varför är inte Finland med i den listan? Jag är säker på att det skulle finnas en massa finlandssvenska människor som mer än gärna skulle registrera sig men kan inte just pågrund av det där.
Om det bara skulle stå Sverige så skulle det vara lite mer okej men nu står där även Danmark och Norge. Det känns som om någonting fattas på något sätt.

Jag tycker synd om oss finlandssvenskar som inte får vara med.




Intressant. Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Fel.

Jag vet att jag har varit jobbig. Ja, jag vet att jag inte har tagit kontakt. Jag vet att jag är jobbig. Jag vet att det är jobbigt att vara vän med mig. Jag vet att det är hemskt när det alltid är någon annan som skall ta kontakt eftersom jag har svårt att göra det. Jag vet att det är mitt fel.

Jag vet att felet såklart ligger i mig.

Var annanstans skulle det ligga?

Jag vet att jag borde bli bättre på att hålla kontakt. Jag vet att jag borde få bort min telefonrädsla. JAG VET.
Men jag kan inte göra det ensam.

Jag är ett stort fel.

11 döda.

Jag undrar om vi kommer att ha någon slags pratstund eller liknande pågrund av denhär skolskjutningen. Det skulle kunna vara riktigt intressant att få prata om det lite. Jag vet inte själv riktigt hur jag skall reagera åt det hela. På något sätt så var det alldeles för långt borta för att jag skall kunna reagera hemskt starkt. Visst är det alldeles hemskt för alla inblandade och familjmedlemmarna som förlorade.
11 stycken döda är många. Det är alldeles hemskt.

Men jag tror att även det att jag hade roligt igår så har fått mig att inte tänka på det hemskt mycket. Det hindra mig från att falla ner i den gropen att jag bara sitter och tänker på att det kunde varit nån annan skola i närheten. Det kunde ha dött någon bekant.
Fy.
Nej.
Jag tänker inte gå dit.

Jag förstår inte varför sånhänt händer! Jag blir lite ledsen på att detta land börjar verka alldeles jättefarligt att leva i.

Ni är inte ensamma.

Jag såg att jag fått en kommentar i min andra blogg, arkivet, och läste det. Kommentaren var skriven i det här inlägget. Inlägget som jag skrev för längesen, som handlar om ett viktigt ämne, alltså mobbning.

En mening fick mig att reagera. Och jag citerar Marie:

"Jag som trodde att jag var den enda."

Det är så, man känner sig som den enda. Det är bara man som blir mobbad. Alla andra lever ett bra liv och kan vara lyckliga. Leva utan en massa rädsla som äter upp en innifrån.

Men det är ju inte sant. Man är inte den enda. Det är alldeles för många som blir/har bivit mobbade. Det är så fel!

NI ÄR INTE ENSAMMA!


Intressant. Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Det är inte värt att slippa undan...

"Är det värt att slippa undan om priset är att inte riktigt existera?"

Annika Marklund har skrivit en krönika i metro.
Den finns att läsa på hemsidan.
Och genom att trycka på citatet här ovanför.

Den berör mig på ett speciellt sätt. Känner igen mig på något vis.
Jag har varit den tysta ensamma flickan.
Det är aldrig roligt. 

Läs krönikan här.

Jag lider av det att ni skriver reklam i min blogg!

Ibland stör det mig extra mycket att jag bor i Finland/inte har ett svenskt bankkonto.
Ifall jag hade ett svenskt bankkonto skulle jag kunna lägga in reklam på bloggen med hjälp av ADOperator eller Tradedoubler eller andra liknande sidor och kanske kunna få lite extra pengar.
Men nej, det kan  jag inte eftersom jag bor i lilla cp-finland.
Sen igen ifall jag bodde i Sverige så skulle jag kunna bli medlem på Gratisbio och Gratismakeup och få en massa presentkort och kunna shoppa gratis en massa fint.

Visst skulle det vara alldeles underbart?

Jag nästan lider av det att alla andra har den möjligheten utom jag, eftersom jag inte bor i samma land. Det att NI påminner mig om att sidorna finns gör inte mitt liv alls lättare kan jag berätta åt er.

Jag ber er att sluta skriva reklam i kommentarerna om Gratisbio eller Gratismakeup. Det hjälper inte mig och inte er heller eftersom jag inte kan bli medlem för att ge er poäng. Tyvärr.

Uppfattat?


Par i bloggvärlden.

Den nya innegrejen är väl att partners bloggar. Tänk er Katrin & Alex, Hanna Fridén & Kristofer och nu Blondinbella & Nils aka Storstadspojken.

Känner ni till något till par i förhållande som bloggar så berätta gärna. Detta fenomenet fascinerar mig lite. Jag hoppas nästan på att kunna hitta en partner som är villig att börja blogga/bloggar redan. Jag tror att det hjälper personen att förstå den andra bättre, när bloggande är en så stor grej för en bloggare.

Jag tycker att det roligt med så många par i bloggvärlden.

Anorexia's Living Face, Isabelle Caro

Den här tycker jag att ni alla skall se. Den hittade jag hos Stina-Lee och den är verkligen berörande. Jag tycker så otroligt synd om Isabelle Caro.

Men visst är det jättefint att hon har börjat äta lite?


1 dag GayPride...alla andra HeteroPride.

Hittade dethär inlägget genom Johnny och kan inte låta bli att kommentera en del av det som sägs i den. Nu kommer jag säkert bli nerslagen eller någonting men whatever.

Rubriken på inlägget får mig att vilja skrika ut i frustation och sluta läsa direkt. Det är väl självklart för alla att homosexualitet är finns och inte någonting som någon kommit på helt plötsligt. Och om man skall skriva ett inlägg som man vill att personer skall ta på allvar så tycker jag att man kan välja lite bättre rubrik än: "Homosexuella finns inte!!"

"Antalet homosexuella i Sverige är förmodligen rätt låg - några procent kanske."

Jag är definitivt inte av samma åsikt, även om jag inte bor i Sverige så är jag ganska så säker på att antalet homo/bisexuella är ganska så stort i dagens samhälle. Jag har en hel del bekanta som är bi/lebb/homo både i Finland och Sverige. Och antalet är antagligen mycket större än de flesta tror, eftersom det finns såna som fortfarande är i det såkallade "skåpet" och har alltså inte ännu kommit ut ur den. De finns de som inte vet ännu vad de är och därför fortfarande säger att de är hetero.

"Pride har blivit en maskerad dominerat av transpersoner. Lycka för dom naturligtvis - men var kommer “den vanlige homosexuelle eller bisexuelle” in??
Dom killar som inte trippar runt i högklackat eller de tanter som vägrar kortklippt hår och bära kostym?"


Låt mig skratta! Majoriteten av de som går på Pride är inte killar som går i högklackat eller tanter med snaggat hår. Det flesta som går dit är alldeles vanligt klädda människor. Jag vet detta eftersom jag varit på Prideparad. Jo, jag vet att de som går klädda lite udda och har klackar får lite mera uppmärksamhet, men det är ju så det är. Tidningar fotograferar sånt som ser fint ut. Jag tror att en färgglatt klädd man med peruk och högklackat ser lite roligare ut i tidningen än en "vanlig" bög med vit t-skjorta och jeans. Eller har jag fel?

"Sen säger dottern: Hur många verkligt homosexuella finns det egentligen? Hur kan man vara homosexuell ett par år och sen bli hetero??
Är det en innegrej att våga ta steget att prova olika sorters kärlek? Är det tufft och vågat att i direktsänd TV hångla med tjejkompisen? För att nästa sommar prova på sex med killar. Hur homosexuellt är det??"


Nej man kan inte bli hetero om man en gång varit bög, men det finns någonting som kallas bisexualitet och då kan man bli kär i kvinna först och sen man. Dessutom så är det ju inte bara könet som spelar roll det är ju en del personlighet som även får en att bli kär i någon.
Jag själv kan berätta att jag vill nästan inte ens kalla mig bi eftersom jag vill inte lägga mig i någonslags fack överhuvudtaget. Jag blir kär i den jag blir kär i, vare sig det är en man eller kvinna.

Det finns såna som säger att de är bi bara för att det är inne att vara det. Det är fel enligt mig, men man kan ju inte veta vem som bara säger och vem som påriktigt menar det.

Det finns människor som vill ha uppmärksamhet och ett bra sätt att få det är att hångla i direktsändning och lebbhångel är populärt bland killar av någon konstig orsak.

"Nej, kärlek är kärlek och nästa år vill dottern starta Hetero Pride! Det ska bli en festival där alla heteropar kysser varandra, hånglar på krogarna och festar runt! Kanske utklädda som Nalle Puh eller Ninja om den lusten finns? Äntligen få visa upp sin kärlek offentligt."

Varje dag är Hetero Pride! Man behöver inte gå hemskt långt för att se ett par kyssas. Det är inget nytt med det. Heteron visar sin kärlek offentligt helatiden. Sen är det så äckligt när ett homopar gör samma sak ute i offentligheten. DÅ tittar människor konstigt på dem, men ingen bryr sig när ett heteropar gör samma sak. Ser ni felet?
Det borde inte få människor att reagera alls eftersom det är inget konstigt med det.


Det fanns en tid då manlig kärlek var mycket vackrare än kärlek mellan man och kvinna. Vart försvann den tiden?

Läs även Johnnys Varför finns gaygalan?


Intressant. Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

I want to change.

Jag försöker komma på ifall det att jag tittar på MADE får mig att egentligen må sämre istället för bättre. Det är ju ett glatt program fullt av en massa lycka. Människor blir lyckliga av att kunna ändras och bli någonting annat än de varit. Det är ju bra och man skall vara lycklig för dem och deras lycka, men sen när jag tänker lite djupare så börjar jag tänka på mitt liv och mig.

Jag har alltid vilja bli någonting annat än det jag är just nu. Förändring har alltid funnits i mina tankar. Om jag bara förändras så kommer alla att falla och bli kära i mig. Älska mig i en evighet. Jag tror att det förklarar min konstant ändrande hårfärg. Jag väntar mig alltid att om jag gör någonting litet så kommer hela jag följa efter och hela mitt dåliga liv kommer att bli bättre och jag lyckligare.

Sen tillslut så blir jag ledsen när jag märker att jag fortfarande sitter fast i samma skit och jag gör exakt på samma sätt och samma fel som fören jag färgade håret. Men jag gör det ändå om och om och om igen och tror att denna gång kommer allt att bli bra.

Mirakel kan kanske hända. Om man bara hoppas tillräckligt hårt. Eller hur?

Jag är mycket medveten om att jag väldigt ofta klagar över mitt liv och hur det ser ut. Att jag är för ensam och har inga vänner. Jag har ingen som ringer mig och frågar om jag vill träffas. Det enda jag gör är sitter hemma ensam framför datorn. Jag har inga pengar. Jag är ful/äcklig och äter för mycket skit. Listan kan göras väldigt lång.

Jag vill ändra på saker. Men att verkligen göra någonting är smått svårare än sägandet.


Intressant. Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Jobbsökandet spränger min hjärna!

That's it. Jag ger upp nu. Lika bra göra det nu än att skapa mig själv ännu mer ångest med att inbilla mig själv att jag visst kan göra det. NEJ, det går jag inte med på helt enkelt. Jag är inte gjord för ett arbete som fotograf helt enkelt. Jag kommer inte att kunna gå och fota någonting över huvudtaget.

Jag känner mig extremt dålig eftersom jag verkligen hoppades att jag skulle klara av det. Men nu känns den grejen alldeles oöverkomlig vilket med andra ord betyder att den skapar mig illamående och ångest och jag får dåligt att vara.

Så jag tänker strunta i det helt enkelt. Det känns mycket dumt eftersom K verkligen ville hjälpa mig och hon verkade så förväntansfull och jag känner mig som en dålig människa eftersom jag inte klarade av det hon ville att jag skulle klara av.

Jag vet inte om jag någonsin kommer att hitta ett jobb
som påriktigt passar mig eftersom jag är människoskygg och inte tycker om telefoner så hemskt mycket. Ja, jag kanske skulle kunna tänka mig att jobba på någon klädbutik, men det krävs antagligen en del arbetserfarenhet för att få jobb och jag har aldrig jobbat vilket betyder att jag inte har erfarenhet heller.

Denhär världen är så otroligt jobbig. Det är så jobbigt att få jobb och ifall du inte haft jobb så är det nästan omöjligt att få jobb. Logiken är ju så strålande.

Mitt huvud exploderar just och detta är en till sömnlös natt pågrund av jobbsökande. FAN.

Intressant.Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Novelle Calcium, en mjölkhatares räddning!


Jag har på senaste tiden börjat dricka mycket mer vatten än jag gjort förut. Detta pågrund av det att jag hittat någonting alldeles fantastiskt som heter Novelle Calcium. Ett vatten med kalsium! Finns i både citron och någon slags fruktlik smak, den doftar alldeles underbart måste jag säga.

Anledningen till varför jag prisar detta vatten till skyarna är den att jag inte dricker mjölk. Jag har inte druckit mjölk sen lågstadie eftersom jag inte alls tycker om mjölk. Så jag slutade helt enkelt pina mig själv med att dricka det.

En tid nu har jag nog ätit kalktabletter, men eftersom de aldrig smakar något vidare så blev det inte så populär hos mig. Visst nog åt jag alltid ibland en på morgonen, men annars så lät jag bli ganska lätt.

Men nu har jag hittat min räddning, vatten med kalsium. Smakar gott och är hopperligen inte så hemskt dyrt. En 1½ liters flaska innehåller en hel dags kalsiumbehov. Hur bra är inte det?

Nu har jag börjat fundera att hur starka kommer mina naglar att bli av all denna kalsuim, med tanke på att de redan är starka och växer alldeles otroligt snabbt. Det skall bli väldigt intressant!

Intressant
.  Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Tar en titt på spotlifevinnarnas designer.

Spotlife designer är så otroligt populära bland alla, alla de som vann den tävligen. Dock så ha väl inte alla fått sina ännu, eller sagt nej tack åt den. Här under har jag kollat och kommenterat några designer.

Anna Cornelia
Jag gillar hennes design väldigt mycket. Den är enkel och skön att titta på. Hennes header är snygg och passar bloggen bra. Den "handskrivna" rubriken är rolig och jag tycker att det är trevligt. Dessutom ger jag ett stort plus åt det att menyn inte rör på sig som den gör i så många spotlife designer.

Wysteriia
Den är mörk men ändå inte dyster. Headern är snygg och hon är ju även så otroligt snygg. Här måste jag även nämna att ett stort plus för den orörliga menyn. Hjärtorna i menyn är jättesöta. Rubrikerna är rödaktiga och jag har alltid gillat kombinationen röd/svart så det är jättesnyggt.

Life by Lidman
Jag gillar de små ljusröda detalijerna när bloggen annars är ganska så färglös. Den är ganska grå men det lilla ljusröda och alla bilder hon lägger in i nästan varje inlägg ljusar upp stämningen och den blir inte lika dyster. Jag gillar väldigt mycket det att antalet kommentarer syns där uppe i hörnet istället för där nere. Det tycker jag om väldigt mycket. Plus igen för den orörliga menyn.

Kissie
Den är alldeles för ljusröd för min smak. Alldeles för tuggummipop/fjortis stil. Headern är riktigt snygg måste jag säga och bilden är väl tagen av en profsfotograf så jag är inte alls förundrad att den är fin. Här måste jag ge ett minus för den rörliga menyn som inte ens går att låsa, som det går att gör i Blondinbellas blogg. Här finns även antalet kommentarer där uppe i hörnet och det gillar jag. Men annars så tycker jag inte om den.


Hellre skulle jag få en design ala Nevnarien än Spotlife.

Nej jag kommer inte och tävlar i din blogg!

Nu tänker jag ta upp någonting som stör mig alldeles jätte mycket!
Personer som kommenterar i andras bloggar för att få mera tävlare till deras tävling.

"Snälla du! Kom och tävla i min blogg och vinn jättefina grejer!"

För det första blir jag bara väldigt irriterad över kommentaren när den inte har någonting med inlägget det är i att göra. Av att först blivit jätteglad över att fått en kommentar till att bli besviken när det bara är en kommentar för att få mera människor till sin blogg.

För det andra så tävlar jag i de tävlingar jag vill tävla i och kommer definitivt inte delta i din tävling om du är så desperat över att få tävlare att du går och ber om det i andra bloggar. Det är tyvärr bara patetiskt och jag ber dig att växa upp!

Tack nu fick jag det ut ur mitt system.

Osäker och Paranoid.

skrivet på X3M 20.05.2008 12:20


Förtillfället är jag överosäker och paranoid och tror att alla mina vänner ignorerar mig helt och hållet. Svarar inte på textmeddelanden eller liknande facebook meddelanden. Detta får mig att må otroligt dåligt och bestämma att jag skall sluta ta kontakt med någon bara för att slippa känna denna jävla känsla!

Jag är i behov av en lyssnare, någon som kan sitta och lyssna eller bara vara där med mig, men en sådan finns inte eftersom alla ignorerar mig komplett och jag börjar tvivla på att jag ens har vänner.

Hur skulle det vara med att nångång ta kontakt med mig och inte alltid lägga kontakttagandet åt mig?!
Jag kan inte vara ensamansvarig för en sådan sak för då kommer det inte att fungera helt enkelt! Tro på mig! Förstår ni?!

Jag är för trött/ledsen/ensam/sönder för att orka.

Jag räknar definitivt ner dagar till sverigeresan
.


- Humör: ledsen
- Musik: Ready Set Go (remix) - Tokio Hotel

Samhällets största problem



Hittade dendär hos Tobias. Den visar dagens samhällets största problem väldigt bra. Så bra att jag fick tårar i ögonen.

I miss you.

Ni kanske läste inlägget där jag struntade i stora bokstäver och som jag skrev just före jag skulle åka till pappa på fredagen. Orsaken till varför jag inte orkade skriva stora bokstäver var tvådelad.

  1. Jag hade helt enkelt inte tillräcklig med tid eftersom lillebror verkligen ville åka och han är väldigt duktig på att bli gnällig och sur när han måste vänta.
  2. Saknade alla Sverige-kompisar lite mer än vanligt och det gjorde så jävla ont. Mamma snackade någonting om kryssning och shit, men jag vill inte på någon kryssning eftersom det är alldeles för lite tid. Det räcker inte helt enkelt.
Kontinuerlig saknad är verkligen inget lätt att leva med kan jag berätta åt er. Om ni har möjlighet att slippa det så gör det. Det är ingen dans på rosor att bo väldigt långt borta från en massa kära människor. Jag hatar det mer än någonting. Ibland överlever jag saknaden, men ibland så slår den så jävla hårt att jag får svårt att andas.

Det är hemskt.

(Min storebror fixade lite med min dator så nu hoppas jag att allt är bra. Måste verkligen köpa en extern hårdskiva.)

Down with Love

kame
(Jag kan allvarligt inte säga om den lille hunden eller Kame som får mig att dö av lycka. It's just PuppyLove.)

Jag har högt uttalat ett löfte åt mig själv att lämna killar för en lång tid framåt och bara hålla mig till fiktiva karaktärer och snygga japaner/koreaner som jag ändå aldrig kommer att komma hemskt nära.

Det är enligt mig ganska så skönt, för nu kan jag koncentrera mig på allt möjligt annat och göra en massa annat som man inte får gjort när man sitter och suckar efter en viss kille som inte bryr sig ett skit om egentligen, utan mest bara hänger med en för att han inte har någonting bättre för sig.
Vad detta skulle vara har jag dock ingen aning om och det får bli ett mysterium för både mig och er för en tid framåt.

Jag har tänkt få mitt liv i någonslags ordning före jag börjar söka efter The True Love. Det jag kan börja med är mitt rum och min kondition. Det kommer antagligen att bli ett projekt.

Mer om det senare.

En viss kille skall aldrig mera få mig att bli nostalgiskt påverkad pågrund av många orsaker. Som mest har med en hel del hångel att göra.

Down with Love and Up with Life.

Tidigare inlägg
RSS 2.0